Emigrantforskning

1820-1840 anlände ca 2000 svenskar till USA. de flesta affärsmän och tillfälliga besökare

1836 utvandrade den 20-årige smålänningen Sven Magnus Svensson

1838 utvandrade Carl Friman från Västergötland, och bosatte sig i Wisconsin med fem söner. Friman återvände, men sönernas brev till honom återgavs i Aftonbladet. De bidrog till ökat USA-intresse.

1841 emigrerade Gustaf Unonius med hustru och följeslagare, den förste som utnyttjade möjligheten till "fri utvandring". Från 1884 krävdes flyttningsbetyg och utvandrartillstånd, för att förhindra att värnpliktiga och män mellan 21 och 26 år emigrerade.

1845 utvandrade Peter Cassel och ett tjugotal andra östgötar.

1846 utvandrade Erik Jansson med 1200 församlingsmedlemmar. Den svenska massemigrationen inleddes, till en början främst från södra Norrland.

1854 utvandrade drygt 4000 svenskar. Lågkonjunkturen i USA 1857 bromsade upp emigrationen.

1862 infördes The Homestead Act för att påskynda koloniseringen av Västern. Mot registreringsavgift kunde varje person över 21 år få 65 hektar mark. Efter fem år fick man full äganderätt.

1869 utvandrade drygt 32000 svenskar, en följd av nödåren 1867-69, kraftig befolkningsökning ("freden, vaccinet och potäterna") samt reguljär passagerartrafik med ångbåt, främst via England, och järnvägarnas utbyggnad både i Sverige och USA.

1888 utvandrade drygt 45000 personer, emigrationens höjdpunkt.

1903 utvandrade 35000 personer, kampanjen MOT emigrationen intensifierades. 1907 bildades Nationalföreningen mot emigration.

1910 bodde var femte svensk i USA. Chicago hade fler svenska medborgare än Sveriges näst mest befolkade stad Göteborg. Bara Norge och Irland hade fler utvandrare i förhållande till invånarantalet.

1923 utvandrade 24000 personer, det sista stora emigrationsåret.

1850-1930 utvandrade sammanlagt 1,2 miljoner svenskar. Av dessa återvände ca 200000 till Sverige.

Vid 1990 års amerikanska befolkningsräkning registrerades inte mindre än 4,7 miljoner amerikaner som svenskättlingar, spridda över hela USA. Minnesota har den största andelen svenskamerikaner, 12,3% av invånarna, drygt 536000 personer, medan Kalifornien har de flesta, i det närmaste 600000.

4,7 miljoner amerikanska medborgare uppgav 1990 att de var svensk-amerikaner. Det verkliga antalet som har i varje fall en del av sitt ursprung i Sverige är emellertid betydligt högre, kanske 10-12 miljoner.

Dramatiska siffror som vittnar om svåra förhållanden i gamla Sverige, i kombination med drömmar och löften om en bättre värld på andra sidan de stora haven, i Amerika. Det är helt omöjligt för oss idag att förstå dessa människors umbäranden, och deras stora kliv rakt ut i det okända. Det närmaste vi kommer är Wilhelm Mobergs böcker, och filmatiseringarna av desamma. På denna sidan kommer vi inte att ta upp problemet med hur man emigrantforskar, vi nöjer oss med att ge er några länkar till sidor som grundligt förklarar hur man kan göra. Förutom de fakta som presenterats överst, väljer vi här istället att återge två berättelser från verkligheten;

Drömmen om ett bättre liv

Skörden slog fel och många människor svalt i Sverige för drygt 100 år sedan. För många blev en resa till Amerika enda utvägen. De sålde allt de ägde för att köpa en biljett. Inte mindre än en miljon tvåhundratusen människor lämnade Sverige. En av de modiga var Sara, 14, och hennes familj.

Båtresan hade varit fruktansvärd. Sara, som var 14 år, mådde illa av den hårda sjögången och hängde över relingen mest hela tiden.
Dessutom hade tre personer dött under den 15 dagar långa resan. En febersjukdom tog livet av två gamlingar och en liten bebis, och inom sig kunde hon fortfarande höra plasket mot vattenytan när liken slängdes överbord.
Maten var härsken och båten proppfull med människor som stank av smuts. Nere i lastrummet där folk sov, låg spyorna kvar i hörnen. Sara hade inte tvättat sig på två veckor och kände sig som en stinkande skurborste.
Resan skulle gå till det förlovade landet. Det var vad alla pratade om, men nu kändes allt bara förlorat. I ett brev hem till Sverige har Sara berättat om landstigningen i den nya världsdelen:
-När fartyget äntligen var framme skulle alla ställa upp sig på däck, där vi fick stå i flera timmar. Det blåste kallt och alla blev förkylda. Mor svimmade och togs till sjukrummet ombord. Far tog oss barn till ett hotell. Men därifrån blev vi utvisade följande dag, ty vi hade alla insjuknat under natten.

Året var 1892 och hemma i Småland var det hårda tider. Familjen hade inte fått ordentligt med mat på bordet under hela det sista året.
De hade fått brev från en bekant som flyttat till Amerika. Han berättade om den stenfria jorden där allt växte i ilfart, om de vänliga människorna och om fantasilönerna som amerikanerna tjänade. När de hörde talas om det underbara livet där borta fanns inget val.
De bestämde sig på några dagar. Åkte de inte nu, skulle det vara ute med dem. Saras nyfödda lillasyster skulle inte överleva om de inte kom hemifrån.
Snabbt sålde de allt de ägde, hus, häst, de två korna och alla onödiga kläder. Och ändå räckte pengarna bara precis till båtbiljetter för hela familjen.
Sara tog farväl av Elin, Maja och de andra vännerna i byn. Kanske skulle de aldrig ses igen.
Hon grät när farmor vinkade adjö vid vägen, men längtade ändå redan till det nya, spännande landet.
Far packade ner yxa och gevär. Men barnen fick bara ta med sig en leksak var. Något mer fick inte plats i den stora kofferten. Så gav de sig av mot Göteborg där fartyget väntade.

Efter den hemska båtresan fortsatte allt bara ännu värre
Sara skildes från sina föräldrar och syskon. Plötsligt var hon ensam på ett sjukhus i ett främmande land där hon bara kunde några få ord av språket.
Både hon och syskonen hade fått en besynnerlig feber som ingen på sjukhuset hade träffat på tidigare. Antagligen samma sjukdom som dödat passagerarna på båten. Hon fortsätter sin berättelse:
-Efter några timmar öppnades dörren och en man med svart skägg kom in. Han bar en bräda under armen. Han lyfte upp en liten flicka som nyss dött, band fast henne med en rem vid brädan, och gick ut. Oh, vad jag var rädd för den mannen. Ibland kom han flera gånger om dagen.
Saras pappa hade suttit isolerad i en vecka för att han inte skulle sprida smitta. Sedan hade han arbetat med att skyffla kol och gräva gravar, men hela tiden letade han efter sina barn. Ingen hade talat om för honom på vilket sjukhus de befann sig. Till slut hittade han Saras sjukrum.
-Han ville inte berätta det hemska, att mor hade dött av sin sjukdom. Men jag förstod. Jag såg det i hans ögon.
-Det hade hänt på en söndag. Följande dag blev far ombedd att gräva en ny grav. Efter en stund kom en hästskjuts med fem omålade kistor.
-I en av dessa låg mor. Det visste far. De staplade kistorna den ena över den andra tills graven var full. Far grät när han sedan skottade igen graven.
Efter fyra månader blev Sara utsläppt från sjukhuset. Och äntligen fick hon se sina syskon igen.
-De hade varit på katolskt sjukhus. Mina syskon hade lärt sig att prata hjälplig engelska under den tiden. Nunnorna ville att vi skulle stanna hos dem, men det tillät inte far.
-Vi tog båten till New York där en dam ville adoptera min syster Anna. Men far ville inte skiljas från någon av oss.

Några månader senare dog Anna, bara 12 år gammal. Saras syskon flyttade till en svensk farmare som tog hand om dem. Själv stannade Sara och hjälpte sin pappa med hushållet.
Hon fick aldrig se sina syskon igen. Resan till det förlovade landet blev inte alls så som hon tänkt sig. Död och besvärligheter följde henne i spåren. Men trots det avslutar hon sitt brev så här.
-Tio år har gått sedan vi landsteg. Jag och far har flyttat till Minneapolis. Här vill jag stanna. Jag är amerikan nu och trivs bra. Jag skulle vilja ha själva resan ogjord, men jag är ändå tacksam för att jag kommit hit.
-I Sverige fanns ingen framtid för mig. Här har jag ett jobb och tjänar egna pengar. Här hör jag hemma.

Dan Höjer, Kamratposten nr 15 - 1996

Invandrare i sitt eget land

För snart sjuttio år sedan ägde ett ovanligt möte rum i Trelleborgs hamn. Svenskbyborna från Ukraina mötte Sverige för första gången, och blev invandrare i det land de betraktade som sitt eget.
Hos dem som var med är minnena fortfarande levande, liksom förståelsen för dagens invandrare

Det där är min far som står och ropar på oss, säger Sigfrid Hoas och pekar på en reslig man i vit skärmmössa omgiven av högtidliga bybor, medvetna om stundens allvar. Fotografiet på väggen i svenskbybornas bygdegård intill Roma kyrka på Gotland väcker såväl minnen som berättarlusten.
- Jag var elva år den gången, och minns den här dagen i juli 1929 mycket väl, berättar han och får medhåll av sin jämnårige kusin Gustav Buskas, som ivrigt börjar peka ut andra släktingar och vänner.

Bådas fäder hade i egenskap av ombud för de nära 900 svenskbyborna som ville utvandra, fört en lång och envis kamp med de sovjetiska och svenska myndigheterna. Man hade besegrat hot, likgiltighet och tystnad, och stod nu inför det slutliga uttåget.
- Vi barn tyckte nog att det hela mest var spännande, berättar Gustav Buskas.

Den 10 augusti 1781 påbörjade de ca 1000 Dagösvenskarna sin 200-milavandring, kantad av umbäranden. När man, efter att ha inkvarterats i en by nära Poltava under vintern, följande vår kom fram till den plats man hade anvisats, hade hälften av bönderna dukat under, och av utlovade hus och åkrar mötte endast den trädlösa, vindpinade stäppen.
Trots alla svårigheter som torka, härjande gräshoppssvärmar och missväxt, lyckades byborna odla upp den ofta mycket bördiga lösjorden.
- Vi odlade både vete och råg, och halmen använde vi som taktäckning, erinrar sig Sigfrid Hoas.
- Dessutom hade vi gott om vattenmeloner, gurka, persikor, mullbär och det fanns även vinodlingar, fast de förstördes under inbördeskriget.
Trots närheten till Krimhalvön och Svarta Havet tvingades byborna att anpassa sig till det typiska inlandsklimatets stora kontraster mellan torra, heta somrar och stränga vintrar då isen på Dnepr kunde ligga flera meter tjock.
Trakten man kom till var trots allt inte folktom. Förutom spridda kosackbosättningar och kringvandrande rövarband, slog sig allt fler tyska och ryska kolonister ner i omgivningarna.
Flera tyska byar grundades i början av 1800-talet, och lade beslag på en stor del av de cirka 13000 hektar mark som svenskarna hade anvisats av Katarina II. Från denna tid börjar byn kallas för Gammalsvenskby efter att tidigare ha kallats Svenskbyn.
Det var således en plats där många folk och kulturer levde sida vid sida, men där man med få undantag undvek att blanda sig med varandra.
Förhållandet till de tyska grannbyarna var ofta mer ansträngt, dels på grund av konkurrensen om jorden, som tilltog med att befolkningen ökade, dels av det återkommande missnöjet då man hade gemensam präst som vägrade lära sig svenska.
- Hemma, och med varandra, talade vi alltid gammelsvenska, men i skolan var vi tvungna att lära oss rikssvenska.
- Man var öppen för främmande språk, och alla i byn kunde tala tyska och ofta även ryska.
- Det som höll ihop oss var det svenska språket, och kyrkan.
Just den unga sovjetstatens tilltagande fientlighet mot kyrkan och religionen, liksom hotet om tvångskollektivisering av böndernas mark, väckte under 20-talet tanken på en gemensam utvandring till Sverige. Under Röda Korsets beskydd, och med prins Carl som högste ansvarig, kunde de 888 byborna slutligen påbörja sin exodus.

I Sverige gick under tiden diskussionens vågor höga om det kloka i att ta emot denna folkspillra, ofta med argument som låter märkligt välbekanta.
Inför utresan till Sverige hade svenskbyborna förespeglats att de skulle få bo i en sammanhållen by, men istället kom de nu att spridas över hela landet.
- Min far hamnade tillsammans med familjen som lantarbetare på en gård i Bohuslän. Förhållandena var bra, och efter ett år kunde vi genom Gammalsvenskbystiftelsen köpa en liten gård i Heide på mellersta Gotland, berättar Sigfrid Hoas.
Svenskbystiftelsen hade tillkommit för att med insamlade medel köpa in gårdar som sedan skulle säljas till svenskbybor.
Att såväl Sigfrid Hoas som hans kusin Gustav Buskas hamnade på Gotland var ingen slump då två tredjedelar av alla inköpta gårdar fanns på ön.
Sammanhållningen är fortfarande stark bland svenskbyborna och deras ättlingar på Gotland.
- Sedan 1930 samlas vi varje år den 1 augusti, årsdagen för ankomsten till Sverige, till svenskbydagen i Roma, berättar Gustav Buskas, som tidigare varit ordförande i föreningen Svenskbyborna, Sveriges äldsta invandrarförening.
Erfarenheten av att själva ha varit flyktingar har gjort det naturligt att identifiera sig med dem som idag söker sin tillflykt till Sverige.
- Vi vet precis hur de känner det, vilka svårigheter de möter. Naturligtvis måste vi försöka hjälpa människor som flyr hit och dela med oss av allt det vi har, säger Gustav Buskas med eftertryck.

Ur reportage "Svenskbyborna" av Jörgen Jepsson, SKS pressen, nr 1/96