Bestraffningar gavs förr i tiden till alla brott. Villkorliga domar existerade inte. Straff var till för
att avtjänas direkt, villkorlig dom kom till Sverige först 1906.
Dödsstraff, skamstraff och böter var de tre förekommande bestraffningsformerna. Inte sällan späddes
skamstraffet och böterna på med förvisning, och som om inte det räckte kunde man bli förklarad fredlös.
Detta mestadels för brott vilka idag knappt bestraffas, om de överhuvudtaget räknas som brott. Även kyrkan
kunde dela ut straff i form av botgöring eller bannlysning.
Säkerhetssystemen var otrygga och klasskillnaderna enorma, varför straffen, förutom att de i våra öron
framstår som oerhört överdimensionerade, också var grymma och orättvisa. Vi måste komma ihåg att många
människor var oerhört fattiga. Med många små hungriga barn hemma, och inte en bit mat att tillgå, är det inte
konstigt att man ibland gick "över gränsen" och stal från någon som hade det bättre ställt. Att, efter
ertappande, dömas till bötesstraff var helt meningslöst. Det fanns inte en möjlighet i världen att dessa
fattiga människor någonsin skulle kunna betala några böter, och följden blev att man fick spöstraff, piskades
mot kroppen, för att ha stulit i princip ingenting.
I sällsynta fall kunde det förekomma att människor dömdes till inlåsning i torn, eller i en källare, med
vatten och bröd som enda föda, och på 1800-talet blev det vanligare med fängelsestraff så som vi känner till
det. Straffen har varit fruktansvärda i alla tider, långt in på 1900-talet. Dödsstraffet avskaffades som
bekant , i Sverige, inte förrän 1921 i fredstid (1972 i krigstid), och det är inte ens etthundra år sedan
den senaste avrättningen ägde rum.
Den 7 oktober 1910 skiljdes huvudet från resten av den förre kyparen Anders Anders kropp. Han var dömd för
ett brutalt rånmord, och fick sluta sina dagar i den, från Frankrike, nyimporterade giljotinen. Den 7 oktober
1910, på Långholmen, var för övrigt både första och sista gången detta redskap användes i Sverige.
Lite längre tillbaka i tiden, år 1734, fanns det inte mindre än 68 olika brott vilka enligt lagen skulle
utdömas dödsstraff för. Fyrtio år senare hette Sveriges konung Gustav II, och han avskaffade åtminstone en
del av dem. I hans nya lag var inte längre trolldom, tvegifte, dubbelt hor, sodomi (homosexualitet), tribadism
genital kontakt mellan samkönade), och ytterligare några brott, längre att beaktas som allvarliga nog att
dömas till döden för. Detta skrevs aldrig in i lagboken, däremot såg han till att alla dödsstraff skulle
underkännas konungen själv och under en period sägs han ha underlåtit helt att utfärda dödsstraff. Huruvida
detta hade att göra med hans egen påstått avvikande sexuella läggning eller ej vet vi inte, men det var i alla
fall med honom som straffen började lindras så smått.
Syftet med de fruktansvärda straffen var helt och hållet att avskräcka människor, samt att hålla dessa i
fullständig kontroll. Ett brott sågs aldrig som ringa, en stöld var en stöld oavsett storlek och omständigheter.
Det enda tillfälle då ett brott graderades var huruvida en dödad människa hade mördats eller dräpts. Då, som nu,
ansågs det som allvarligare om någon verkligen hade mördats eller om det hade funnits någon omständighet som på
något vis gjorde gärningen mindre allvarlig. Den vanligaste strafformen vid stöld var, som tidigare nämnts,
böter (vilket oftast omvandlades till spöstraff då inga möjligheter att betala böter fanns), men vid fjärde
resan stöld, dvs fjärde gången man dömdes för att ha stulit, kunde dödsstraff utdömas också för detta.
Verkställandet av avrättningar var, för övrigt, ända in på 1800-talets början, offentliga tillställningar
som ägde rum på torg och andra allmänna platser. Det var för många en självklarhet att bevittna dessa, oavsett
ålder och kön. Många passade på att förse sig med några droppar blod från den avrättade då man trodde att
detta blod kunde bota fallandesjukan, eller epilepsi som vi kallar det idag.
Brott mot den mäktiga kyrkan ansågs som, om möjligt, ännu allvarligare. Straffen var hårda för, i våra dagar
, så självklara saker som att arbeta en söndag. Det kallades för sabbatsbrott, och sågs, precis som att undvika
att delta i kyrkliga ceremonier, som en förolämpning mot kyrkan, vilket var straffbart.
SJÄLVMORD
I en djupt religiös värld byggdes lagarna på bibelns tio budord, varav ett säger att "du skall icke dräpa".
Detta tolkades benhårt, och således var det brottsligt att till och med dräpa sig själva. Dessa självspillingar
bestraffades med att de inte fick begravas på kyrkogården bland alla andra, utan grävdes som regel ner på
galgbacken eller ute i skogen. Det var viktigt att även dessa redan döda människor bestraffades för sina
gärningar, och att inte få den eviga vilan i vigd jord uppfattades som ett hårt straff. Undantag gjordes för
människor som tagit sitt liv under påverkan av påvisade psykiska sjukdomar. Då hände det att man trots allt
fick begravas på kyrkogården, men utan klockringning och präst, och alltid på den norra sidan som uppfattades
som den dåliga sidan. Denna lag rådde fram till 1864.
DULGADRÅP
Ett annat märkligt "brott" kallades Dulgadråp. "Finnes man eller qwinna å landet dräpen, och warder ej någor
lagliga til dråpet wunnen inom natt och åhr, eller skiäliga therföre misstänckt; tå skal Häradet efter
mantalet böta för thet dulgadråp hundrade daler: Tage halft Konungen, och halft målsäganden." Detta bygger på
att om lik med sår eller andra spår av våldsam behandling påträffades ute i marken, låg det på häradet eller
skeppslaget eller, i vissa fall byn eller de närmaste byarna, att inom natt och år "finna" banemannen eller i
annat fall betala böter, som i olika lagar hade olika belopp. Med andra ord skulle alltid någon bestraffas. Om
gärningsmannen inte påträffats inom ett år efter att den döda kroppen påträffats, blev hela häradet, eller
byn, kollektivt betraffade med böter. Man kan lugnt anta att syftet var att man inte skulle skydda varandra,
och den effekten uppnåddes säkert också. En gissning är till och med att man felaktigt angav varandra för att
själva slippa bestraffas.
LÄGERSMÅL
Sexuella förbindelser mellan två, med varandra icke gifta, personer, kallades för lägersmål, och var straffbart
fram till 1855. Dessa relationer var givetvis inget man skyltade med, och därför svåra att upptäcka. Problem
blev det däremot om kvinnan blev gravid, vilket som bekant är svårt att dölja. Det var också vid dessa svåra
situationer som Änglamakerskor anlitades. Dessa var andra kvinnor som, mot ersättning, helt enkelt tog livet av
det nyfödda barnet och förvandlade det till en ängel, därav namnet. Om den olyckligt havande modern hade lyckats
skyla sin graviditet kunde hon på detta sätt sopa igen alla spår av sitt hor. Om en ogift person hade en relation
med en gift benämndes detta "Enkelt hor", och om båda parterna var gifta kallades det "Dubbelt hor", för vilket
båda dömdes till döden.
BLODSKAM
Ett annat, inte alldeles ovanligt brott, för vilket man bestraffades med döden, var blodskam, eller incest som
vi bättre känner till idag. All sexuell förbindelse mellan personer vilka var så besläktade eller besvågrade
att de inte fick ingå äktenskap med varandra, var att betrakta som stor synd och ledde ofrånkomligt till döden
vid ertappande.
TIDELAG
sex med djur var belagt med dödsstraff. Det mest bisarra i detta sammanhang är att också det oskyldiga
djuret lät dödas, då man trodde att det annars skulle kunna föda små djävulsbarn.
UPPROR
Eftersom såväl staten som kyrkan eftersträvade fullständig kontroll över människorna ansågs uppror som ett
mycket allvarligt brott, och kunde bestraffas med att man först fick höger hand avhuggen, sedan huvudet, för
att slutligen steglas. Att steglas innebar att den dödes huvud eller kropp, samt den avhuggna högerhanden,
spikades fast på en påle vilken placerades så att alla kunde se, och avskräckas.
BARNAMORD
Mord på barn sågs också som ännu lite allvarligare än andra mord. Som sagts ovan i artikeln om lägersmål var
det inte ovanligt att ogifta kvinnor lät döda sitt nyfödda barn, alternativt dödade det själv och grävde ner
det i skogen. Kvinnor som befanns skyldiga till dessa barnamord skulle inte bara avrättas. Efter halshuggningen
lät man dem dessutom brännas på bål. Det förekom att vissa aborter uppfattades som synonymt med barnamord, och
straffet blev således detsamma.
FREDLÖSHET
Offret i ett drama kunde ibland begära att gärningsmannen skulle dömas till fredlöshet, mot att han då undslapp
att betala böter för sin förseelse. Detta var ett fruktansvärt straff, av många ansett som det allra värsta
tänkbara. I praktiken innebar det att den dömde fråntogs precis alla sina ägodelar, samt alla sina medborgerliga
rättigheter. Han var också ett lovligt byte, och den som bestämde sig för att döda en fredlös fick inget straff
för detta. Fredlösheten gällde dock bara inom ett visst område, en lagsaga. Man kunde visserligen dömas till
fredlöshet i hela landet, vilket då kallades biltog, men det var inte så vanligt förekommande.Dessa båda
bestraffningsformer försvann under andra halvan av 1700-talet. Bannlysning var en bestraffning från kyrkan,
vilket innebar att den dömde inte ägde rätt att besöka kyrkan eller utöva kyrkliga ritualer, ett på den tiden
mycket kännbart straff då man var djupt troende.
SPÖSTRAFF
Som nämnts tidigare omvandlades ofta bötesstraff till spöstraff. Om möjlighet att betala utdömda böter saknades
omvandlades det till ett spöstraff. Tillvägagångssättet, som upphörde i mitten av 1800-talet, var, som alla
förstår, oerhört plågsamt, och det faktum att bestraffningen skedde vid skampålen, inför allas åsyn, gjorde inte
saken lättare.
HÄNGNING
Av alla avrättningsmetoder var kanske hängning den som ansågs mest förnedrande. Vanligt var att dessa företogs
en bit utanför samhällets kärna, och det var endast män som avrättades på detta sätt. Kvinnor som dömdes på
likvärdig nivå kunde istället få sluta sina dagar genom att begravas levande.
KÖLHALNING
Ute till sjöss använde man en del annorlunda bestraffningsformer. En vanlig sådan kallades kölhalning och
fungerade så att den dömde bands fast i ett rep, och kastades överbord på fartygets ena sida. Sedan drogs
repet in på fartygets andra sida, så att den dömde kom att dras under fartygets köl från ena sidan till den
andra. Detta var inget självklart dödsstraff, men många dog av antingen drunkning eller av blodförlust då de
skar sig på båtens kanter på vägen under denna. Kölhalning som straff avskaffades 1755.
HALSHUGGNING
Att bli halshuggen ansågs vara "finare" än att bli hängd. Allra finast var att bli halshuggen med svärd,
istället för den vanligare formen med yxa. En dödsdömd adelsman kunde således begära att hans huvud skulle
skiljas med ett svärd. Beroende på brottet föregicks halshuggningen ofta av att ena handen höggs av. Om man
dömts till "kvalificerat dödsstraff" avslutades processen med att kroppen steglades.
BRÄNNING PÅ BÅL
Vi har säkert alla hört berättas om hur man förr i tiden brände häxor levande på bål. Det förekom också, men
i Sverige var det väldigt ovanligt att så skedde. Det vanliga var att man först avrättades genom halshuggning,
för att sedan låta bränna kroppen på bål. Förutom vid häxeri var det endast vid giftmord som principen med att
bränna kroppen användes.
RÅDBRÅKNING
Rådbråkning var ett så kallat "kvalificerat dödsstraff", med vilket menades att straffet var särskilt plågsamt
och utdraget. Rådbråkning gick till så att den dömde lades på en bädd av stockar, varefter bödeln hade till
uppgift att med en järnstång eller ett vagnshjul krossa så många ben som möjligt i den dömdes kropp, utan att
denna avled. Ju fler krossade ben, desto skickligare bödel. Om bödeln gick ett steg för långt, och dödade den
dömde, var det ett misslyckande. Processen fortsatte sedan med att den sönderslagna kroppen antingen flätades
in i ett stort hjul, som placerades vågrätt högst upp på en påle-till allmän beskådan, och till rovfåglarnas
hungriga näbbar, eller så halshöggs de. Det finns berättelser om människor som levt i flera dagar efter att de
hade hängts upp i hjulet, men med åren blev man lite "barmhärtigare" och avslutade den dömdes liv genom att
trycka in bröstbenet innan han hängdes upp. Rådbråkning som strafform förekom, enligt 1734 års lag, endast i
fall där någon våldfört och dödat en skeppsbruten, och avskaffades helt 1835.
STEGLING
"Stegel och hjul" var ett annat "kvalificerat dödsstraff", som endast män utsattes för. Till skillnad mot vid
rådbråkning skedde steglingen alltid efter att den dömde hade avrättats. Den dömde antingen hängdes eller
halshöggs först, varpå kroppen styckades upp. Därefter placerades de avskilda kroppsdelarna på stora hjul som
placerades vågrätt på pålar. Allt i syfte att avskräcka andra från att bryta mot lagen. Den kanske mest kände
person som fick genomgå den här avrättningsmetoden var Gustav III:s mördare, Johan Jacob Anckarström. Metoden
avskaffades 1841.
SPETSNING PÅ PÅLE
Det fanns, som ni redan märkt, nästan ingen hejd på hur vansinnigt grymma straff som utdömdes för bara några
hundra år sedan. Ännu ett sådant gick ut på att förbrytaren fick ett snitt utskuret i skinnet vid nedre delen
av ryggen. Ett snitt tillräckligt stort för att en påle skulle kunna föras in under skinnet. Denna påle fördes
sedan, fortfarande strax under skinnet, hela vägen upp för att slutligen komma ut uppe vid näsan. Den dömde
ställdes sedan, uppträdd på pålen, ut till allmän beskådan, gärna vid en livligt trafikerad led, i syfte att
återigen avskräcka andra från brott. Hur vanligt förekommande detta straff var är kanske inte så känt, men det
finns berättelser om att man på detta vis straffade snapphanarna i Skåne på 1670-talet.
Den som hade det ytterst tvivelaktiga nöjet att avrätta dömda brottslingar, oavsett brott och
avrättningsform, var bödeln. Han stod allra längst ner på samhällsstegen, och långt tillbaka var han själv en
benådad dödsdömd. Det var svårt att hitta frivilliga till arbetet, och en dödsdömd kunde få behålla livet mot
att han tog på sig rollen som bödel, eller skarprättare. För att han inte skulle kunna rymma brännmärktes han
ofta i pannan, eller så skar man av honom öronen för att alla skulle se vem han var. Hans familj var lika illa
sedd, och man gick, av avsky, långa omvägar runt deras hus. Från 1699 försökte man höja statusen på yrket, och
det var ej längre tillåtet att anställa tidigare brottslingar. I yrket som bödel ingick, förutom avrättningar,
också stympningar och spöstraff. Lönen var fast, och enligt 1736 års bödeltaxa (jodå, det fanns en sådan)
belönades en halshuggning eller "avlägsnande av tunga" med 5 daler, att skära av öronen på någon gav 2 daler i
ersättning osv.
Det var vanligt förekommande att såväl den dömde, som hans bödel, tog sig ett rejält brännvinsrus före den
förestående avrättningen. Bedövad av brännvin hände det sålunda ofta att den dömde kom raglandes till själva
avrättningsplatsen, och dessvärre var det samma sak med bödeln som ibland fick hugga flera gånger innan han
lyckades med sin gärning. Sveriges siste skarprättare var Anders Gustaf Dalman som levde mellan 1848-1920.
Vi nämnde tidigare att bödeln hade den allra lägsta statusen i samhället, men faktum är att hans
medhjälpare, den så kallade rackaren, eller nattmannen, om möjligt stod ännu ett steg längre ner. Han var den
som byggde bålen, fraktade dödsdömda, utförde stegling och rådbråkning, grävde ner kroppar och andra
hemskheter. I städerna hade han dessutom till uppgift att tömma latriner, samla in självdöda djurkroppar,
kastrera och flå djur. Dessa sysslor övergick dock från slutet av 1800-talet till att mestadels bestå i att ta
vara på döda och herrelösa djur.